INTRODUKTION
Det finns mycket som skulle kunna vara ett nyårslöfte för muslimer år 2023. Ett kan vara att problematisera vad ett nyår överhuvudtaget är och när det infaller. Och trots att seminariet som föreligger inte är en plats för semantisk gymnastik där ord ska dryftas, så är tidsperspektivet en lämplig och lättillgänglig illustration av vad jag ämnar att framlägga i denna text. Vår tidsuppfattning har kommit att förändras av den gregorianska pådyvlingen; det är idag för muslimer i Sverige enklare att förstå januari och november framför muharram och dhul hidjah, och för många är ramadan enbart namnet på en religiös aktivitet snarare än en månad i hijrikalendern. Av förklarliga skäl, som jobb och skola och annat som annars skulle falla rent praktiskt, så är det ett faktum att vi som svenska muslimer främlinggjorts för en islamisk tidsuppfattning och att vår nuvarande gregorianska konceptualisering av tiden är så pass insocialiserat och normaliserat att vi inte ens inser hur djupt vårt konceptuella ramverk påverkats.
Denna rubbning för med sig vad det innebär att vara muslim idag. Det är inte längre självklart vad en muslim ska vara eller vad det överhuvudtaget är. Begreppet har relativiserats – på många sätt urvattnats – till att kunna vara vem som helst som fäktar vad som helst. Det har också med rasismen kommit att få en ny etnoreligiös innebörd, där muslimer essentialiseras som en ras med bestämda egenskaper snarare än att vara människor som tillhör en deen med den mänskliga komplexitet som kommer med att vara människa. Vad muslimer är har kommit att bli viktigare för samtiden än vad muslimer gör. Det är därför staten (eller stater) just nu investerar enorma summor för att ”undersöka” vilka muslimerna är, och vilka grupper av muslimer som utgör ett hot och vilka staten kan använda som rationaliserande språkrör för att implementera rasistisk politik. De ”onda” muslimerna är de som pratar om Allah, om orättvisa, om bönen, om att arbeta för jämlika möjligheter och om friheter utifrån en Allahcentrerad position, medan de ”goda” muslimerna är de som skäller på andra muslimer om hedersvåld, extremism, om hur homofoba moskéerna är och som framträder i medierna där de berättar ”sanningen” om hur muslimer är bakåtsträvande och hur staten gör rätt i att övervaka, förfölja och disciplinera muslimerna.
I denna kontext, där våra fundamentala epistemologiska och ontologiska utgångspunkter rubbats men också förorenats och urlakats på många olika sätt, så behöver en förankringspunkt bortom plattityder och klichéer skapas för att kunna ge muslimer en plats i framtiden. En sådan förankringspunkt behöver vara islamisk och deduceras från muslimernas historia, levda kontexter, traditioner, texter, drömmar, intressen, konceptuella ramverk och förutsättningar. Den tes jag därför driver är att för att skapa en rimlig och verklighetsförankrad muslimsk framtid behöver muslimer driva en muslimcentrerad politik. Denna politik ska vara ummatisk, vilket innebär att den utgår från hur ummahns kollektiva tillstånd är med alla dess skiktningar, nyanser, mångfald och komplexiteter. Förhållningssättet innebär att man utgår från att vara en tillgång för muslimer i deras utmaningar, problem, personliga utvecklingar, behov och drömmar. Det förutsätter att man förstår vart målgrupperna befinner sig politiskt, materiellt, socialt, ekonomiskt och psykologiskt innan man formulerar och formar program och insatser om hur muslimerna ska vara eller bli.
Mina anledningar för detta förslag till nyårslöfte anger jag i följande avsnitt. Jag börjar med att situera diskussionen i en samtidsanalys för att sedan föreslå några möjliga vägar framåt. För att parafrasera Imam Shafi’ee, så anser jag mig ha rätt, med möjligheten att ha fel, och min avsikt är att stimulera till eftertanke och diskussion. Det finns i min text en rad begrepp som nämns som inte definieras eller diskuteras närmare, vilket kan medföra missförstånd och fultolkningar. På grund av utrymme och tid väljer jag trots riskerna med detta att försöka fokusera på huvudargumentet – en muslimcentrerad politik – och låta den semantiska gymnastiken kring begreppen vara del av de potentiella efterföljande diskussionerna.
SITUATION OCH RASISM
Redan Ibn Khaldun argumenterade i al-Muqaddimah att de erövrade strävar efter att, omedvetet eller medvetet, imitera den dominanta kulturens idéer och uttryck och att de dominerade ser framtiden i de egenskaper som de dominanta har. De förtrycktas förbannelse är alltså att, både implicit och explicit, skylla sitt förtryck på sig själva för att de inte var tillräckligt bra eller starka nog att stå emot eller erövra någon annan, och att tråna efter förtryckarens egenskaper, eftersom de lyckats besegra andra.
Erövringar och dominans är aldrig enbart materiella och fysiska utan har extremt stora konsekvenser för kulturen och vetenskapen – helt enkelt det tänkta, kännande, drömmande och talade – hos de dominerade. Detta sker både i det subtila och det explicita och genom att ha fördelen att vara i enlighet med samtidens hegemoniska tankekartor kan dessa konsekvenser ske många gånger osynligt. Mitt exempel med tiden i början får utgöra ett avgränsat exempel på detta, där människor tar för givet att tiden kan konceptualiseras på det sätt vi gör idag i praktiken lika normalt som det faktum att vi andas. Dominans, speciellt sådant som sträcker sig över tid, förändrar de dominerade på sätt som de ofta inte kan förbereda sig på eller värja sig mot.
Dessa khalduniska insikter kan ligga till grund för den problematik jag ämnar diskutera som jag anser är bland de hinder vi måste överkomma för att skapa en muslimcentrerad politik. Den första aspekten av detta är att vi lever i rasistisk värld, där ras (som ett begrepp som innefattar etnicitet, kultur och religion) är en central parameter för hur världens hierarkier ser ut. Denna rasism bygger på vithet som är ett begrepp som inte bara har med vit hudfärg att göra, utan ska mer ses som ett samlingsbegrepp för de ontologiska, emotionella och epistemologiska ideal, uttryck, sanningar och idéer som härrör från det vi idag kallar Europa. Europa tvångsuniversaliserade det provinsiella och därmed blev vithetens profitörer, eller vita, de som ansågs driva historien framåt medan alla vi andra ansågs, och även ansåg oss själva, behöva komma ikapp. Detta är logiken bakom idén om i-länder och u-länder, som ett exempel. Imitationen institutionaliserades i och med kolonialismen som något eftersträvansvärt och logiskt.
Att förstå denna historia och kontext är fundamentalt för en muslimcenterad politik, eftersom det system rasism är del av, använder rasism som verktyg för det som i längden kan leda till shirk och kufr. Rasismen förespråkar och uppmuntrar att centrera något annat än Allah i livet och förespråkar avsteg från att förhandla fram en muslimsk framtidsvision för att förmå en disciplinerad och avhumaniserad imitation av den sekulära, västerländska människan. Den frammanar perversa idéer om att ”islamisera” moderniteten och på så sätt skapa en muslim som är smältbar för den västerländska aptiten. Sherman Abdul Hakim Jackson kallar därför vithet, eller white supremacy, för ”modern-day shirk”, eftersom vithetens ultimata konsekvens är att den centrerar sig själv implicit som en gudom och därmed förklarar Allah som irrelevant för det mänskliga livet. Ett exempel här som enkelt kan frambringas är den extrema insats många muslimer gör för att inte förarga vita makthavare – så som journalister, politiker, polisen och andra – genom att tänka på hur de framstår i det offentliga eller i många fall inte synas alls i rädsla för vit ilska och och vita repressalier. Rädslan för vita kan överskugga och rationaliseras bort, om än motvilligt, framför taqwa gentemot Allah.
Den andra aspekten är några väggar som behöver rivas ner. Till de syskon som förkovrat sig i plattityder som ”ortodox islam” eller ”sann islam”, vad det än betyder, kan begrepp som vithet och rasism trigga ett extremt himlande med ögonen och aktivera en halmgubbe som försöker att diskvalificera all kritik av vithet och rasism som ”postmodernt tjabbel” eller som ”marxism”. Föga förvånande är dessa syskon väl investerade i att konstruera en sann muslim som liknar mer allt som är mot västerländska idéer snarare än något som är för de rika och mångfacceterade islamiska idéerna. Dessa syskon tror att eftersom något utmanar och inte håller med västerländska ideal, är det islamiskt sunt. Ett sådant förhållningssätt har fött fram allt från fega kvietister – som försöker klä mesiga påståenden som att ”jag håller inte på med politik” i turban och thoube – till nihilistiska idioter som vill döda allt och alla som inte är en spegelbild av de själva. Det har också fött fram den där relativistiska muslimen som kan skriva böcker med sionister som dödat våra syskon, skriva debattartiklar om hur dåliga muslimerna är och prata om hur muslimerna själva är ansvariga för rasismen eftersom muslimer – exklusive de själva, självklart – ”beter sig dåligt” och inte visar en ”bra bild av islam”.
Det finns en motsägelsefullhet i dessa syskons attacker på den analys jag framlagt, även om jag drar breda penslar och kanske gjort karikatyrer av deras förhållningssätt. Men trots det, så har de allt för ofta införlivat en liberalkonservativ tolkning av sin samtid, där de ser rasism som något som enbart ondsinta individer gör. Lösningen blir också därav; allt för ofta är det att ”marknadsföra islam” för att råda bot på rasisternas ”ignorans” och ”fördomar”. Men det är ett förvirrande utfall: begreppsapparaten är främmande och man kommodifierar Allahs budskap till att kunna säljas som vilken produkt som helst, och intresset för islam antas gå ut på att exponera befolkningen för paketerade budskap som kan förmedlas enkelt.
Detta skapar också ett tydligare exempel av hur vitheten lyckas centrera sig själv i muslimens liv. Det blir viktigare för många syskon att dämpa icke-muslimers farhågor, ”ignorans” och att bemöta deras ilska och frågor, än att adressera och synliggöra muslimers extremt svåra utmaningar och problem, eller ens öppna upp för en dialog med andra muslimer. Behovet att få bekräftelser och gehör från maktens strukturer och aktörer prioriteras framför de strukturella förutsättningar muslimer lever under. Detta förfaringssätt resulterar helt enkelt i att det reproduceras en disciplinerad islam som inte utmanar det människofientliga i rasism och vithet, utan tvärtom – som Ibn Khaldun redan för hundratals år sen konstaterade om relationen mellan förtryckare och förtryckta – t o m skyller rasismen på muslimerna själva. En sådan politik skulle bäst kallas en rasistisk politik parfymerad med oud.
Att således förstå hur rasism kapslar in muslimer och hur detta i grund och botten har att göra med aqidah är fundamentalt för en muslimcentrerad politik. Likväl är det viktigt att ha en materiell analys av rasism – där man tittar på de faktiska konsekvenserna och effekterna av det – vilket jag formulerar något kort i nästa avsnitt.
NARRATIV, DISKURS OCH KONSEKVENSER
Den kontext en stor del av svenska muslimer lever i är våldsam, avhumaniserande och traumatisk. 2019 skrev jag en rapport där jag kunde konstatera att det var över 75 000 träffar i svensk media under 2018 som berörde begreppen islam (med dess variationer och suffix) och muslim (med dess variationer och suffix). Det ger i genomsnitt 175 träffar per dag som handlar om muslimer och islam. Majoriteten av inslagen var negativt kodade och förknippade muslimer med problem. 2019 gjorde jag även en annan rapport där jag tittade på hur politiker i riksdagen diskuterade muslimer och islam. Även där var det uteslutande ett sammankopplande med problem. Med andra ord innebär det att svenska muslimer läser och hör om sig själva i ett upprepande narrativ som likställer de med problem. Forskning har sedan länge visat på hur stigmatisering och demonisering påverkar utsatta grupper. Det krävs dock ingen större vetenskaplig undersökning för att förstå att ett sådant extremt tillstånd där man konstant framställs i negativa termer och som en belastning för andra människor för med sig psykologiska konsekvenser som i sig har sociala och politiska effekter. Den emotionella och mentala insats som krävs från individer och grupper för att handskas med att bemötas av en offentlighet som ser de som problem är oerhörd och tvingar muslimer att prioritera andras frågor, intressen och rädslor framför sina egna. Vi riskerar stagnera som grupp eftersom vi aldrig ställer egna frågor och skapar egna problemformuleringar, utan alltid tvingas svara på andras.
Men narrativen om oss är inte det enda vi möts av. Muslimer utgör också en stor del, om inte den största, av de som som bor i svenska förorter. Dessa områden har hög arbetslöshet, trångboddhet, låg utbildningsnivå, låga skolresultat, stora ohälsotal och fattigdom. Många syskon i dessa områden är inte den där medelklassmuslimen som utbildat sig och har en muslimsk variant av ”Volvo, Vovve, Villa”, utan en hel del syskon här är småföretagare, taxichaufförer, undersköterskor, säljare och annat arbete som inte kräver flerårig utbildning. De liberalkonservativa syskon som jag förut kritiserade gör sina största övertramp i detta fält. De skyller dessa aspekter på muslimerna själva. Jag har hört imamer skylla på dåliga muslimska föräldrar under khutba och jag har sett föreläsare och skribenter prata om muslimer som dumma och lata som väljer att vara fattiga, obildade och arbetslösa. Deras brist på en materiell analys av rasism och besattheten av en attitydsbaserad rasism tillskriver människor de problem som de kämpar med varje dag. I bästa fall blir dessa syskon i förorten en inkörsport för de liberalkonservativa syskonens filantropiska arbete, där de istället för den muslimska massan centerar sig själva som räddare.
Dessa två aspekter – narrativ och materiella förutsättningar – skapar i sin tur en utsatt politisk situation, som på många sätt är motsägelsefull. Den muslimska gemenskapen i Sverige lider av hypotetiska möjligheter men konkreta hinder. För att ge några exempel så har vi teoretiskt yttrandefrihet på samma villkor som andra, men vi saknar kommunikationsmöjligheter på samma villkor. Vi innehar inte i något större antal plats i media eller har tillgång till etablerade plattformar. Yttrandefriheten är beroende av en rad parametrar, vilket svenska muslimer förvägras både implicit och explicit. Vi har teoretiskt rösträtt på samma villkor som andra, men vi har inte något större antal som representerar våra frågor, vad de än är. Vi åtnjuter teoretiskt sätt rättssäkerhet på samma villkor som andra, men vi har inte de medel som krävs för att kunna driva fall eller få juridisk vägledning i lika hög utsträckning. Vi har teoretiskt rätt till privatliv på samma villkor som andra, men vi övervakas samtidigt på ett sätt ingen annan grupp blir av en hel rad aktörer; från socialtjänst och polis till journalister och bloggare. Dessa exempel får illustrera hur de materiella förutsättningarna också hör ihop med de hypotetiska rättigheter och möjligheter vi har; för hur ska en överleva på en lön från månad till månad och samtidigt som den ska ha tid över för att – utöver andra åtaganden – stå emot det extrema tryck som tynger oss? Här är det tydligt hur rasism är, som Houria Bouteldja så galant menar, ett verktyg för styrning av rasifierade grupper inom staten.
Men materiella förutsättningar och narrativ utgör inte de enda parametrarna i svensk anti-muslimsk rasism. Arbetet mot terrorism och extremism har slagit hårt på det svenskmuslimska civilsamhället. Det har också förstört och löst upp muslimska familjer så som i fallen med gripandet av sex imamer under ramadan 2019, våldsamma ingripandet mot familjer av polisen i Göteborg 2010 på falska grunder eller genom utvisningarna av de så kallade ”Egyptensvenskarna” 2001. Genom att förknippa muslimer med problem och politiskt våld, har staten framgångsrikt kunna skapa dispenser från rättssäkerhet och likhet inför lagen. Detta har också inneburit att muslimer övervakas, som tidigare nämnt, av ett stort omfång av aktörer. Förutom de polisära funktionerna som övervakar muslimer, har journalister, bloggare och tjänstemän tagit på sig rollen att ”hålla koll” på muslimer. Aktörer som arbetar mot ”extremism” skapar t ex falska profiler på sociala medier för att kunna vara med i muslimska grupper. Logiken är alltså att muslimer alltid är suspekta terrorister, eftersom islam alltid har en potential att inspirera till terrorism.
Muslimer figurerar också i andra aspekter än de ovannämnda men jag anser att exemplen ovan tjänar sitt syfte att visa på den komplexa tillvaro svenska muslimer befinner sig i. Dessa exempel har inte heller berört det faktum att muslimer också dagligen får se ummahn förtryckas, bombas och dödas i andra delar av världen. Den sammantagna kontexten för svenska muslimer som jag påpekade i början på avsnittet är sålunda våldsam, avhumaniserande och traumatisk. Den antimuslimska rasismen dödar genom bombningar, krig, invasioner, ockupation och det direkta våldet, men de mer osynliga formerna av död som det för med sig kan inte underskattas. Vår broders död, hafidh Dafulla som anklagades för ”kulturell svimning” av sjukvårdspersonal i samband med värk i huvudet, är ett sådant tragiskt exempel. Efter att inte ha tagit hans symptom på allvar dog han bara en kort stund därefter, må Allahs rahma vara över honom. Utan narrativ om muslimer som problem hade ”kulturell svimning” inte kunnas befästas och vara ett seriöst begrepp inom sjukvården. Pandemin synliggjorde också den större utsatthet muslimer hade; överdödligheten i covid-19 var störst för somaliska, syriska och irakiska syskon i Sverige.
Narrativen formar diskurs. Diskursen möjliggör och legitimerar insatser, attacker och förhållningssätt som skulle vara otänkbart att implementera på t ex den vita befolkningen. Här är det också viktigt att förstå att den antimuslimska rasismen inte bara gör mot muslimer, utan består också av ignorerande, nedprioriterande, exkluderande och censurering av muslimer och våra önskemål, intressen, behov och farhågor.
MOT EN MUSLIMCENTRERAD POLITIK
En gör misstag i att låta den dystra kontextbeskrivning som jag anfört stå sig ensamt, för berättelsen om muslimer i vår samtid är samtidigt hoppingivande och inspirerande. De omständigheter som beskrivs ovan är inte den enda berättelsen om svenska muslimer. Varje år utbildar vi allt fler huffadh, våra moskéer forsätter att vara trånga på salat al jumaah, ungdomar fortsätter att strömma in till moskéerna och föreningarna, och efter pandemins isoleringstid börjar muslimska organisationer återigen arrangera kvällsaktiviteter. Svenska muslimer har också varit i fronten mot många former av rasism de senaste åren och vi har allt fler som syns i politiska rum. Flera muslimska författare har skrivit in oss i litteraturen utifrån oss själva, så som syskonen Johannes Anyuru, Melody Farshin, Sami Said, Sara Garib och Nachla Libre, för att nämna några exempel. Barnböcker med muslimska karaktärer och muslimska berättelser har producerats på svenska, så som de av bokförlaget Sakina eller min dotters favoritbok, ”Maryam och nymånen” av Ellika Selfjord och Johanna Umm Amina. Poesifältet har dominerats av systrar och scener runt om i landet domineras av muslimska poeter som berättar om sin, eller vår, samtid. Många muslimska organisationer har också börjat profilera sig på sociala frågor, så som läxhjälp för att höja studieresultat, jobb med avhopparverksamhet för att hjälpa människor att lämna kriminalitet och folkbildningsverksamhet där muslimer får centrera Allah i sina liv. Svenska muslimer har öppnat företag och bedriver entreprenörskap i solidaritet med varandra. Och muslimer fortsätter – trots sina egna problem, bekymmer och oro – att donera enorma summor varje år till välgörande ändamål runt om i världen. 2022 var också det år då eidfester arrangerades runt om i landet som aldrig förut.
Detta är bara några exempel på hur svenska muslimer inger hopp och inspirerar, och de många kreativa sätt vi både gör motstånd men också hävdar en agens och skjuter in oss framtiden innebär att grunden för muslimcentrerad politik på många sätt redan existerar.
Detta för mig därför till min slutplädering. Muslimers nyårslöfte för 2023 bör vara att mobilisera och normalisera en muslimcentrerad politik. Här behövs begreppet ”politik” förstås bredare än vad annars är brukligt men samtidigt inte som klichén att ”allt är politik”. Med politik i min text menas de förhållningssätt vi initierar, motiverar, planerar, genomför och utvärderar verksamheter, projekt, aktiviteter och insatser. En muslimcenterad politik innebär således att det vi gör ska utgå från den kontext muslimer befinner sig i.
En rimlig motfråga till mitt förslag skulle vara varför jag argumenterar för att centrera muslimer och varför jag inte argumenterar för en islamcentrerad politik, och svaren på det är inte svåra att förstå. Muslimer existerar på grund av islam. Det är som Salman Sayyid påpekar islam som ger muslimer ett namn. Att centrera muslimer innebär sålunda att också centrera islam. Men framför allt argumenterar jag för en muslimcenterad politik framför en islamcentrerad eftersom det senare riskera bli för dekontextualiserad, romantiserad och verklighetsfrånvänt. En muslimcentrerad politik är en gardering mot överambitiösa individer och grupper som huttar med fingret och bara har normativa och moraliserande förhållningssätt och vars arbete går ut på att praktiskt taget forma en ny muslim istället för att erkänna de muslimer som redan finns. Att centrera människan i sitt ”islamiska” arbete följer också av de koraniska påbuden, så som:
”Varför skulle ni inte kämpa för Guds sak och för de försvarslösa män, kvinnor och barn, som ropar: ”Herre! För oss ut ur detta land av förtryck och sänd oss i Din nåd en beskyddare, ja, sänd oss i Din nåd en hjälpare!””- Koranen 4:75
Och just denna vers kan kopplas ihop med den kontext och samtidsanalys jag tidigare framlade. Rasismen och kontexten riskerar förändra oss och främlinggöra oss för islam, där min illustration av tidskonceptualisering i början tjänar ett bra exempel. Att förstå muslimer och tillsammans med andra muslimer då initiera, motivera, planera, genomföra och utvärdera verksamheter, projekt, aktiviteter och insatser resulterar i att man skapar verklighetsförankring och nya rum och kontexter där islam blir ett gemensamt konceptuellt språk. Som muslimcentrerad är man med muslimerna i våra utmaningar, problem, personliga utvecklingar, behov och drömmar. Man har en förståelse för de möjligheter och begränsningar som finns beroende på vart målgrupperna befinner sig politiskt, materiellt, socialt, ekonomiskt och psykologiskt. Riskerna med att inte skapa en muslimcentrerad politik är att vi bara sminkar grisen annars; jag är av åsikten att en muslimcentrerad politik kastar ambitionen att islamisera det oislamiska i historiens papperskorg, eftersom ett sådant förfarande förvirrar vår muslimitet och imitationspolitik är dömd till att misslyckas, så som Yusuf (as) varnar för i Koranen:
”…om Du inte befriar mig ur deras snaror kan det hända att jag ger efter för dem och blir en av dem som inte vet [vad rätt och orätt är].” – Koranen 12:33
Slutligen vill jag påminna om att min text enbart är en filosofisk utläggning av mina tankar där jag mer än något försöker frammana tankar och idéer snarare än en modell för konkret arbete. Det finns en hel del frågetecken som behöver rätas ut och som kan utvecklas till egna spår, likväl är det mycket i texten som kräver mer bearbetning. Jag hoppas därför att texten framför allt gynnar vårt tankearbete och våra ambitioner. I övrigt så är det som alltid, att Allah vet bäst.
Alhamdulillahi rabbil alamin.